Om

Det var runt millennieskiftet som jag köpte min första kamera vilket väckte mitt intresse för foto, men det var först femton år senare som jag tog nästa steg. Under dessa femton första år låg jag på en och samma nivå vilket gjorde att intresset tillslut stegvis svalnade. Men när jag plockade fram en oläst fotobok från hyllan och öppnade den så fångades jag på nytt. Precis i bokens inledning läste jag något i stil med ”Skärpan i bilden är det viktigaste av allt…” och ”ett stativ är ett måste…”.

Idag, ytterligare ett antal år senare, kan jag varken påstå att dessa ord är rätt eller fel. Men det fick mig att köpa det där stativet och lära mig grunderna i hur en kamera fungerar. Från att i femton år fotat i autoläge vågade jag nu istället övergå till att manuellt ställa in bländare, fokus, ISO och allt vad det heter. Stativet gjorde det också enklare att kunna ta tid på sig och hitta bra kompositioner.

Mystik och vemod

Sedan dess har min fotostil skiftat flera gånger och frågan är om jag ännu hittat den eller om jag fortfarande söker. Jag tror att jag åtminstone har närmat mig den. För om det i början mest handlade om skarpa landskapsbilder så är mina bilder nu för tiden mer åt det abstrakta hållet, där ironiskt nog skärpan inte är det viktigaste. Utan känslan. Jag vill åt känslan av mystik och vemod. Helst i en lågmäld färgskala eller i svartvitt.

Jag experimenterar gärna och ofta med medveten kamerarörelse (ICM) och dubbelexponeringar. Ibland fotar jag också med infrarött filter och ibland använder jag min polaroidkamera. Detta ger mig den effekt jag vill åt. Avslutningsvis printar jag bilden i stort format på ett fint papper. Att kunna hålla den i handen, eller till och med hänga den på väggen, det ger bilden en ny dimension.

/ Johan Blomqvist